Tomten var tidig i år. Del 1


Ibland får man julklappar fast det inte ens är julafton.

I år fick jag min redan i oktober. Och det var en sån där julklapp som fortsatte att ge och ge, även efter att man öppnat den, och använt den i en vecka. En vecka är ju annars en sådan där gräns vid vilken presenter övergår från att vara fina gåvor, till att bli vardagsprylar. eller så har man förverkat gåvan. Det kan ha varit en teaterbiljett, eller en resa, eller en parfym…

Presenten fick jag från min gode vän och kollega Magnus, som jag har arbetat ihop med i otaliga teaterprojekt sedan mitten av nittiotalet. Under åren 1996-2001 satte vi tillsammans med Suspektensemblen i Vallentuna upp flertalet produktioner varje år. Men år 2002 reste jag iväg till Cypern och blev borta i fyra långa år. under den perioden löstes ensemblen mer eller mindre upp. Den gjorde dock en comeback i min frånvaro 2005, men jag hade tråkigt nog inte möjligheten att delta. Detta innebär att jag sedan vår senaste produktion tillsammans 2001 inte stått på en scen med en roll på nästan tio år… Det är mycket för en person som bara lever på riktigt när han har en publik.

Nåväl. I oktober blir jag uppringd av Magnus, som undrar om jag inte skulle vilja hoppa in i en uppsättning av Monica Rolfner’s ”Tomten är far till alla barnen”, på Berga teater i Åkersberga. Magnus är nämligen en mycket driven egenföretagare, och även mycket uppskattad fritidsledare på Bergagården i Åkersberga, och årets föreställning var hotad då en av deltagarna inte hade tid att medverka.

Då Magnus känner mig, och vet min svaghet för rampljuset, slängde han sig på telefonen. När jag ser att det är han som ringer tvekar jag inte att svara. Han ringer nämligen oftast bara när det gäller just sådana här saker, och jag tar varje tillfälle som ges.

Den här gången var den aktuella rollen, den som Gunnar, som för övrigt spelades av Dan Ekborg i filmatiseringen från 1999.

Magnus vet hur han ska trigga mig. ”Jag behöver någon som kav vara riktigt typig och odräglig. Ja, och dryg så in i helvete.” Det är lite som method-acting. Med den enda skillnaden att jag egentligen bara behövde vara mig själv, plus 15%.

Den övriga ensemblen skulle bestå av ungdomar i åldrarna 15-20 år. Alltså, personer som jag rent åldersmässigt skulle kunna vara far till. Men skam den som ger sig. Jag har som sagt tidigare arbetat med Magnus ute i Åkersberga. 2001 fick jag hoppa in och spela den manliga huvudrollen som miljardären Warbuck, i musikalen Annie, och då var deltagarna ännu yngre. Men Magnus har fantastiskt bra hand med barn. En begåvning jag själv inte besitter. Han är dessutom, som jag redan nämnt en duktig regissör. Bestämd, men lyhörd. Stark, men inte envis. Respekterad, men ödmjuk.

I tisdags, den 16 november hade vi premiär. i skrivandes stund har vi avverkat 6 föreställningar på tre dagar. Två föreställningar återstår, på söndag kl 15.00 och 19.00. Länk till biljettbokning kommer i slutet av detta inlägg.

Det är få presenter genom åren, som gjort mig så glad som just denna. Jag har efter tio års frånvaro från scenen fått en fantastiskt rolig roll, med en duktig regissör, och inte att förglömma hans förste regiassistent Calle Muhr, som även han gjort ett lysande jobb. Respekt!

Jag har fått glädjen att stå där i ljuset, höra skratten, fått spela teater på riktigt. Känna kärleken från publiken. Nervositeten innan föreställning, när man står i mörkret bakom scen och väntar på sin första entre. Spring mellan sminkloge och soundcheck. Allt det där som jag saknat i så många år. Som Gert Fylking skulle ha sagt: ÄNTLIGEN!

Så Magnus och Calle: Ni har gett mig den finaste julklappen på många många år – en plats på scen. En plats där jag känner mig hemma. En plats där livet får mening. En plats där 90 minuter fyller min själ med så mycket positiv energi att jag kan leva på det fram till nästa mellandagsrea.

Från botten av mitt hjärta – ett STORT och EVIGT tack till er båda!

Vem faaan behöver Dramaten!!!!!
BOKA BILJETTER

Annonser

Om nynarcissisten

Glappkäftad retoriker, koffeinmissbrukare, kulturkreatör och allmänt småbitter på det mesta. 'Jag diskriminerar ingen - jag har svårt för de flesta!'
Det här inlägget postades i Kultur, Självbekännelser. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s