Mångkultur vs. Blandkultur


Nyligen gick Angela Merkel ut och meddelade att ”…det mångkulturella samhället är ett misslyckande…” Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ultranationalistiska rörelser runt hela Europa stämde snabbt in i ja-kören, och nickade förnumstigt. Vad var det vi sa?

Ja, vad är det ni har sagt? I Sverige handlar det om, att bara det som klassas som ”traditionellt svenskt”, är acceptabelt för Sverige och svenskarna. Notera gärna det sista. Svenskarna. Vad som är ”traditionellt svenskt”, får man aldrig riktigt grepp om. I ena sekunden är det midsommar och runstenar, och i nästa husmanskost och kyrkobesök.

När Nationalisterna ondgör sig över invandringen, är deras främsta argument, den kulturella urvattning som Sverige skulle utsättas för. Mångkulturen är ett hot mot svenska värderingar och traditioner, heter det. Det värsta ord de vet är ”Integration”. De vill inte integrera någon. De passar deras agenda alldeles utmärkt, att folk i Rosengård och Rinkeby, hålls utanför samhället.

Men vad är då mångkultur? Och får jag också föreslå att man börjar prata om ”blandkultur”?

Jag vill påstå att svenskar mycket väl skulle kunna vara världsmästare på just blandkultur. Få andra folk, tar så helhjärtat till sig nya influenser. Redan Karl XII, för övrigt Nationalisternas stora hjälte, tog med sig konsten att göra kåldolmar från Turkiet. Idag kallar vi det för svensk husman. På 60-talet kom pizzeriorna till Sverige. Idag är en pizza lika vanlig som köttbullar på de svenska matborden.

Crossover, är något man talar mycket om idag, särskilt när det gäller mat. Och här ligger svenskarna i täten. Vi blandar hej vilt asiatiska sushirecept, med nordiska ingredienser. Blandkultur.

Vårt språk har genom seklens gång, lånat och inspirerats av länder från hela jorden, och ser betydligt annorlunda ut idag än vad det gjorde för bara hundra år sedan. Blandkultur.

Musiken likaså. Och kläder. Och konst. Arkitektur. Allt – blandkultur. Vi svenskar älskar att förnya oss. Ständigt och jämt. Hade vi inte varit blandkulturella hade vi fortfarande bott i långskepp, ätit flugsvamp och offrat till gudarna.

Vad är då skillnaden mellan blandkultur och mångkultur?

Jo, mångkultur är det som uppstår, när flera olika kulturer ska försöka enas om ett utrymme, men inte vill låta sig påverkas av något nytt. Blandkultur är när flera kulturer enas om ett utrymme, och utbyter såväl tankar som traditioner.

Dessvärre har Angela Merkel en poäng. Mångkultur, så som jag definierat det, är ett hinder för utveckling, och skapar konflikter. Det göder också utanförskapet som en styrka.

För att blandkulturen ska vara produktiv, måste alla inblandade vara villiga att kompromissa. Och det är här vi stöter på patrull.

För Nationalisterna är det väldigt enkelt: inget Ramadan-larv i hyllan på Ica! Ska ansiktet döljas, ska det göras medelst halsduk eller balaklava! Basta!

Men låt oss då studera vad som gör det så svårt för invandrarna att ta till sig ”det svenska”, så som vi tar till oss det asiatiska.

Tänk dig att du drivs i landsflykt. Du vet inte när du kan återvända till ditt hem igen, om någonsin. Du hamnar i ett nytt land. Annorlunda seder, traditioner och regler för social interaktion. Vad skulle få dig att känna dig trygg, och lugn i själen? Förmodligen att få ha det som hemma. Ett ankare att hålla fast vid, när allt annat är flyktigt.

Ponera nu, att du förbjuds att påminna dig själv om vem du är, och var du kommer ifrån. Du får ständigt nerkört i halsen, det faktum att du är annorlunda, och att det bästa du kan göra är att assimileras. Att assimileras innebär inget annat än kulturell hjärntvätt. Vi är alla människor, och som sådana reagerar vi instinktivt på en sådan behandling – vi blir fientligt inställda gentemot dem, som vill förneka oss vår identitet. Och det manifesteras genom att ta totalt avstånd från den kultur och det samhälle som trycker ner oss.

Vad var det vi sa?

Ja, vad var det ni sa? Motsättningarna som skapats i Rosengård och Rinkeby, har tvingats fram av den lilla grupp, som anser att det finns något ”i grunden svenskt”. Någon typ av urkund. En mall, utefter vi alla svenskar ska vara och bete oss. Det vet vi att det inte är sant. Svenskar är som sagt ett härligt hopkok av kulturer. Och jag vill gärna tro att vi gärna delar med oss av vår ”gryta” till de nyanlända.

Ett självvalt utanförskap, i Nationalistisk protektionistisk anda, eller frammanat i protest mot assimilering, är väldigt destruktivt.

Det är inte konstigt att det är i Angela Merkel, i egenskap av tysk politiker, som säger det hon gör. Strömningarna i Tyskland har aldrig riktigt dött ut efter 1945, utan ständigt legat under ytan.

Inte heller är Sarkozy’s utspel i burka-debatten oväntad. I Frankrike har man gjort det till en nationalsport att placera utlänningarna i getton, och talat om just assimilering.

Så hur gör vi då för att komma tillrätta med den misslyckade mångkulturen och integreringen?

Jag vet inte säkert. Men jag tror att ett bra steg vore att sluta förneka folk rätten till sitt ursprung, men att samtidigt erbjuda dem att kliva in i sin framtid.

Respektera Ramadan är en bra början. Den drabbar inte dig på något som helst vis. Kanske pröva att fira själv. Fantastiskt god mat, har jag hört. Bjud in din muslimske granne att fira påsk. I Sverige är den inte särskilt religiös och ganska ofarlig för den som inte vill riskera konflikt över sillen. Bjud honom på något gott alkoholfritt, och om du bjuder honom till kräftskivan, kan det vara bra att ha ett alternativ på bordet i stället för skaldjuren. Kanske du kan få med honom i det lokala folkdansgillet?

Respekt. Förståelse. Valfritt. Framförallt det senare. Den som inte tvingas till något, kommer vara betydligt mer välvilligt inställd till att pröva det, än den som med hot om utvisning ska lära sig att integreras.

Blandkultur. Man kan fortfarande vara svensk och äta pizza och kebab. Och man kan komma från Iran och lära sig uppskatta en svensk midsommar. Men det måste bygga på frivillighet.

Så vad var det nu ni sa?

Det mångkulturella samhället är ett misslyckande!

Ja, det är det, förvisso. Men det beror på att det finns krafter som motverkar blandkulturen som ett bättre alternativ. Det tråkiga är att man motverkar det medvetet, och historielöst. Som jag sa, det passar nämligen väldigt bra för Nationalisterna, att invandrarna isolerar sig. Motsättningarna som skapas, är en del av hela deras ideologi. Och därför vill man hellre elda på det utanförskapet, snarare än att hjälpa till att skapa förståelse och verklig integration.

Om blandkultur är motsatsen till mångkultur, så måste integration förhålla sig på ett likvärdigt sätt till assimilering.

Om ett träd ska kunna växa i ny mark, måste du fortfarande låta trädet behålla rötterna. Sedan kan man ympa in nya grenar, och senare skörda nya, fantastiska frukter…

Hipp hipp – Att bli svensk

Annonser

Om nynarcissisten

Glappkäftad retoriker, koffeinmissbrukare, kulturkreatör och allmänt småbitter på det mesta. 'Jag diskriminerar ingen - jag har svårt för de flesta!'
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Mångkultur vs. Blandkultur

  1. Malin wallace skriver:

    Fin text tycker jag. Vet att du varit inne på ämnet förut, men det tål att vinklas från olika håll och på olika sätt. Hoppas det går bra i förhandlingarna med Metro och andra tidningar. Hade du varit i kontakt med city?

  2. Sven Hamp skriver:

    Svårt att identifiera typen men viktigt. Förslag: Läs boken ”Än jag då”. Finns i varje välsorterad webbutik.

  3. Moa skriver:

    Något av det bästa jag läst på länge!

  4. Ping: Glad nationaldag! | Killmamman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s