Gatumusiken och dödsstraffet

Jag är på humanistiska grunder, rent principiellt emot dödsstraff. Jag anser helt enkelt att två fel inte gör ett rätt. Men ibland sviktar jag i min övertygelse.

Jag reser dagligen med stockholms tunnelbana, och det är en sådan påfrestning för mitt för mitt annars så godhjärtade sinne, att det är tur att vi har ett vapenförbud i det här landet.

Vad är det då, som driver en man, som mycket väl skulle kunna bli helgonförklarad inom sin livstid, till sådana svarta tankar? Kort sagt: Dragspel! Men även andra musikaliska aborter gör sitt till.

Varför just dragspel, undrar ni säkert? Jo, det ska jag förklara.

Någonstans i de norra förorterna, bor det en maffia av dragspelare. Den består av ett sällskap om inte mindre än tjugo (20) glada musikanter i hela åldersspektrat, från 5 år och uppåt till närmare 120. Därute äter nämligen folk bara nötter och kefir, och blir jäääävligt gamla. Bortsett från åldern har de alla en sak gemensamt – Ingen av dem kan spela dragspel!

Väl inne i stora staden placerar de ut sig så strategiskt att man tror att försvaret övar inför ett världskrig. Alla de stora tunnelbanestationerna ockuperas. Men jag har även hittat spill, i en gångtunnel i Solna.

Spellistan för samtliga ser ut ungefär så här:

1. ”Besame Mucho” , medley för en låt, i fel tonart.
2. ”Besame Mucho” , etyder för klaviatur, där knappar saknas.
3. ”Besame Mucho , fyrstämmigt för epileptikter.
4. ”Fransk vals” , Trad. (Nej, inte traditionell som i sångböckerna, utan ‘Tradigt, som in i helvete.)
5. ”Besame Mucho” , favorit i repris.
6. ”Besame Mucho” , tre timmar marathon med favoriten vi vill glömma.
7. Och slutligen, ”Besame Mucho” , ‘Vid insamlade 5.000 kronor, packar jag ihop och åker härifrån!’

Ett nothäfte, ett nothäfte. Mitt kungarike, för ett nothäfte!

Vid de få tillfällen andra musikanter lyckas hitta ledig plats för sin underhållning, är det inte alltid det blir, för lyssnaren, ett bättre resultat.

Bland andra välbekanta artister finns:

1. ”Marimba-mannen”, med sin gigantiska cittra och sina små pinnar, underhåller denne lilla glade charmör. Han är visserligen duktig på sitt instrument. Dessvärre kan han bara en låt; En ganska svängig variant på temat från filmen ”Gudfadern”.
2. ”Depp-Jocke”, en föga illuster typ med elgitarr, som inte har någon som helst känsla för vad publiken vill ha. Ett tips, Jocke: När folk är på väg hem efter en hård dag på jobbet, vill de ha något som piggar upp. INTE dina improvisationer i olika sorters moll.
3. ”Peruanska Folkfronten för panflöjt”, ständigt husband längs Drottninggatan på somrarna. Går inte att missa, och jag har försökt. Dessa färgglada representanter för den sydamerikanska ursprungsbefolkningen påminner ibland om ett karnevalståg för folk med dåligt lokalsinne, men ingen guide. När jag en dag i somras promerade från Åhléns ner mot Gamla Stan (via Drottninggatan), stötte jag på inte mindre än tre olika grupperingar. Minoritet? Ja, tacka fan för det, när halva befolkningen bildat enklav i Stockholm City. Samtliga tre hade dock haft den goda smaken att inte spela. Alls. Istället hade de högtalarannläggningar som bjöd på rockig hissmusik. Pest eller kolera….
4. ”Saxofonisten”, kan halva ”Winner takes it all”, men den spelar han  dubbelt så ofta för att kompensera.

Så… Dödsstraff var det ja… Nej, behärska sig nu. Deportering? Uppgiften övermäktig. Tortyr med strömförande stämgaffel…? Frestande. Men nej, det behövs en permanent lösning.

I Paris har man fattat. Där har man tänkt på medborgarnas välbefinnande och mentala hälsa i första hand. Man har infört ett system med licenser. För att få tillstånd att musicera i tunnelbana och dess omedelbara anslutning, får man helt enkelt gå på provspelning. Ett särskilt råd bedömer den musikaliska kvaliteten, och delar därpå ut licenser, för specifika platser och tider.

Således kan man i Paris tunnelbana avnjuta allt från skickliga gitarrvirtuoser, till barockensembler. Njutbart. Vältrakterat. Varierat. Och, för att vara Paris, väldigt lite dragspel. Säga vad man vill om fransmännen, men kultur har de alltid varit bra på. I slutet av 1700talet hade de samma inställning som jag till amatörmusiker; Giljotinen. Men utvecklingen gick framåt.

När ska vi i Stockholm ta vårt ansvar? Sätta ner foten, och kasta ut dessa gehörets absoluta nemesis? Hellre en tiggare som är tyst, än någon som på fullaste allvar tror att det han utsätter mig för förtjänar lön.

Jag är som sagt, innerst inne, en godhjärtad människa. Men ibland är det svårt att motstå frestelsen, att köra upp det där dragspelet så långt upp i röven på utövaren, så att varje gång han nyser kommer det ett C-maj 7!

Skippa ‘Besame Mucho’ och ge mig ett spelmanslag, och ett par härliga mazurkor! (Du läser väl detta nu, mamma!) Ge mig menuett i C, istället för en påse blandade mollackord på ostämd elgitarr! En barbershopkör, i randiga västar och halmhattar, istället för etniska fjädrar och marackas!

Kort sagt, ge mig musik.

För jag säger som Socialdemokraternas valaffischer: ”Jag kan inte vänta längre!” Snart händer det något obehagligt. Jag har redan börjat leta på nätet efter Charles Mansons självbiografi, för att få lite uppslag och inspiration.

Besame mucho (övers. ‘Kyss mig mycket)…

Till det har jag bara en sak att säga:                   Besame en el culo!!!