Nyckeln till frihet


Året var 1454.

Johannes Gutenberg publicerade den bok som kom att förändra mediabilden i Europa, och senare världen, för alltid.

Boken var enkel, den 42-radiga Bibeln. Spridningen var visserligen blygsam, med dagens mått mätt, men inte desto mindre revolutionerande. Och kontroversiell.

Fram tills dess hade all litteratur kopierats för hand, av munkar. Kunderna utgjordes främst av prästerskapet. Detta innebar att de få tryckta verk som existerade ägdes och förvaltades av kyrkan.

Det var mycket praktiskt, särskilt under en tid då kyrkans makt över folket inte bara rörde det spirituella planet, utan i än större grad handlade om storpolitik.

Eftersom majoriteten av folket var analfabeter, och prästerna hade monopol på skrifterna, var det även lätt att manipulera tolkningarna. Vem skulle kontrollera källan?

När så Gutenberg lät ‘massproducera’ biblar drabbades kyrkan av smärre panik: skulle vanligt folk nu få tillgång till det allra heligaste? Skulle de kanske till och med uppmuntras till att lära sig läsa? Vilka andra skrifter skulle kunna hamna i händerna på pöbeln?

Detta ledde i sin tur till splittring och nydaning inom kyrkan. En välbehövlig sådan.

Kyrkan anpassade sig relativt snabbt till den nya distributionsformen för att själva nå ut till en bredare publik, mycket snabbare än man dittills gjort, då kyrkans budskap, nästan exklusivt sköttes från predikstolen.

Kyrkan gjorde några tappra försök till dåtida censur, genom att fördöma vissa verk, och ibland lät man bränna kätterska böcker på bål…utan vidare framgång. Kultur och information spreds som en löpeld.

Ribban var lagd, en ny värld stod för dörren, informationssamhället var fött.

Så sent som 1933 tar Nazisterna och dammar av den gamla idén att tankar går att stoppa medelst att förstöra det medium, med vilket det sprids. Ett futilt försök. Vid den här tiden kunde de flesta både läsa och skriva, tryckerier fanns i varje mindre stad över hela världen, hemtryckerier spottade i allra största hemlighet ut åsiktspamfletter och organiserade motståndsrörelser. Inga bokbål kunde stoppa det fria ordet, eller förhindra människors förmåga att organisera sig.

Nazisterna missade målet och har, trots tappra försök, inte lyckats återhämta sig.

1948 skriver George Orwell ett av sina mest berömda verk; ”1984”.

Den tar upp problemet med den nya sortens makthantering som kommit att bli på modet efter 2:a världskriget.

Två krig på mindre än ett halvt sekel hade lämnat hela världen sargat, blottad och sårbar.

Makthavare världen över insåg att ingen regering var evig, och att nationer var bräckliga. Makt var inte längre självklar. Fiender kunde finnas överallt. Till och med inom landets gränser.

För att försäkra sig om någon sorts beständighet, grundlade man det preventiva försvaret: Eliminera fienden, innan fienden eliminerar dig.

Många nationer, i täten Tyskland (senare båda två) och USA, inledde en storskalig registrering av sina medborgares åsikter.

Med hjälp av bibliotekskorten kunde man följa folks läsvanor. Spioneri bedrevs nu mot de egna folken. Paranoian visste inga gränser. Alla resor skulle registreras och helst kompletteras med exakta detaljer om resans natur och syfte. Vissa böcker ‘öronmärktes’, och de som lånade en märkt bok, blev särskilt uppmärksammade av underrättelsetjänsten.

Medborgarna uppmuntrades att hålla extra koll på sina grannar, staten ville ha total insyn.

En ny milstolpe – övervakningssamhället hade, ironiskt nog, sett dagens ljus.

Men övervakning, försäkrade regeringarna, var för folkets goda. Man ville dem så väl, att vissa uppoffringar av det privata var nödvändiga, för att förebygga ett nytt världskrig.

Folk, som hade kriget i färskt minne, ville naturligtvis inte se ett nytt, och lät sig övertalas att bli iakttagna, i utbyte mot tryggheten detta skulle föra med sig.

Orwell varnar i ”1984”, för de mer långtgående effekterna och riskerna med denna, i hans mening, dyrköpta trygghet.

Vem bestämmer vilka åsikter som ska anses farliga?

Vad mer än bara åsikter kunde att komma att registreras och diarieföras?

Och framför allt, hur kan vi lita på uppgiftsinsamlarens goda intentioner?

Med facit i hand vet vi hur det gick.

Under McCarthy-eran på 50-talet bedrevs veritabel häxjakt på presumtiva dissidenter. Vem som helst kunde vara kommunist, och indicierna kunde vara hur lösa som helst.

J. Edgar Hoover, FBI’s högste chef i nästan 50 år, sägs ha haft hållhakar och pikanta uppgifter om i stort sett alla makthavare, som någonsin satt sin fot i Washington D.C under hans verksamma år. Vilka effekter detta kan ha haft på USA’s politik kan vi bara spekulera om.

I Sovjet och Östtyskland hade man gått ett steg längre. Alla som misstänktes, om än på aldrig så lösa boliner, hämtades i sina hem eller på arbetsplatsen och deporterades till arbetsläger.

Men den önskade effekten uteblev.

Folk fortsatte att utbyta idéer och tankar. Möten organiserades, politiska grupper formades, och uppror och attentat mot ledarna genomfördes. Detta trots den utbredda kartläggningen, som till slut bara drabbade de oskyldiga. De som i rädsla för att själva bli utpekade, angav sina grannar, ofta med rena lögner. Det blev ett aggressivt självförsvar, som slog hårt mot folks livsglädje. Rädsla var det nya maktmedlet.

Det hindrade dock inte makthavare världen över från att ytterligare skärpa inskränkningar i det offentliga och privata. Fler agenter till underrättelsetjänsten, högre belöningar för angiveri, och striktare kontroll av media.

Blev världen fri från krig och terrorism? Självklart inte, och historien talar sitt tydliga språk. De som verkligen vill ställa till det, gör det oavsett hur övervakad den vanliga personen blir. Finns en vilja, finns en väg.

Så kommer vi fram till idag. 2010. Datorer, internet, mobiltelefoner… Men också en värld i ständig obalans. Terrorism.

Än en gång försöker man komma tillrätta med inre och yttre hot, med den enda metod som flera gånger tidigare visat sig verkningslös – övervakning. Hårdare reglering av de nya medierna. Signalspaning. Lagring av digitala uppgifter. Allt, för ‘folkets goda’.

Idag kan du knappt diskutera Osama bin Laden, mjältbrand, 11/9, Al Qaida eller knappt vissa jordbruksprodukter utan att det ringer en klocka på en spaningscentral. De scannar nämligen efter vissa ord, ord som anses ‘laddade’ och farliga.

Konceptet att terrorister istället byter ut dessa ord mot kodord, verkar inte ha förts på tal.

”Den som har rent mjöl i påsen, behöver inte heller frukta något”, är ett klassiskt uttryck från de som försvarar denna övervakning.

Men övervakning sköts av människor, och människor har egna åsikter, och egna agendor.

Vet DU vem som läser uppgifterna om dig? Och vad de söker efter? Vem sitter vid makten i morgon, och vilka åsikter är farliga då? Och hur hanterar man från maktens håll, det nya hotet?

Det vet du inte. Inte jag heller. Inte ens makten vet.

Åter till Hoover, mannen som skulle kunna ha styrt USA, utan att någon visste om det, annat än de som Hoover hade information om och därmed kunde utpressa. FBI grundades för ‘folkets säkerhet’, men blev istället dess värsta inre fiende.

Men övervakning tar hela tiden ny mark. Fler kameror, loggning och lagring av dina e-mail, och dina mobilsamtal. Precis allt detta, och resultatet av det, skrev Orwell om redan 1948.

Folket har inte blivit tryggare, bara hårdare bevakat.

Ipred och FRA-lagen är hot mot dig som fri människa. De har inte förhindrat terrorism. De har inte stoppat krig. De har inte förhindrat organiserad brottslighet. Ändå väljer många att tro på lögnen, att större övervakning skulle innebära större frihet. ”Den som har rent mjöl…”

Men om terroristerna kan tänka sig att sköta sin korrespondens i ett lugnare tempo, utan att behöva sitta på MSN  i realtid, så har ingenting av de ovanstående inskränkningarna för dig och mig haft någon som helst verkan.

Spaning, lagring och avlyssning gäller nämligen idag, bara de digitala medierna. Och det finns fler kryphål.

Om terroristerna bara har tillgång till ett advokatkontor, kan ingen komma åt dem, eftersom just, bland annat, advokatkontor är undantagna från regeln om vilka miljöer som får övervakas. Självklart. Vad skulle kriminella människor på ett advokatkontor att göra?

Eller så skickar man mjältbrand via vanlig a-post… Det är ju trots allt rimligast om det ska få effekt. Posthemligheten gäller nämligen fortfarande ‘fysiska’ brev.

Internet är Gutenbergs tryckpress, i 2000-talstappning. Makthavare idag skulle kunna lära mycket av medeltidens prästerskap.

Tekniken är här, idéer föds och delas, kultur och politiska verk sprids oavsett vad vi tycker om dem, eller vilka åtgärder vi sätter in för att begränsa dem.

Ingen regering är evig. Nationer är bräckliga. Makt är inte självklar.

Tyvärr gäller detta även frihet.

Fienden kan finnas överallt.

Till och med inom makten…

Annonser

Om nynarcissisten

Glappkäftad retoriker, koffeinmissbrukare, kulturkreatör och allmänt småbitter på det mesta. 'Jag diskriminerar ingen - jag har svårt för de flesta!'
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Nyckeln till frihet

  1. Ja… Det är som att läsa ett blogginlägg från en piratpartist…;)….

    Detta har vi förstått hela tiden. När ska resten av världen förstå? Det undrar jag.

    Jag förundras över tex hur man kan rösta in ett främlingsfientligt parti. Ett parti som är emot friheten och tycker att hets mot folkgrupp är en bra idé.. Hur kan man välja dem framför ett parti som tror på en rättsstat. Som tror på det fria ordet och tror på människans grundläggande natur; att kompiera… Vad hade människan varit om det fanns patent och copyright när elden och hjulet kom till? Huvva!

    Makten är utbytbar. Låt oss göra det!

  2. nynarcissisten skriver:

    Man ska inte behöva vara Piratpartist, för att förstå allvaret i det här.
    Tyvärr är folk dessvärre alldeles för bekväma för att våga ifrågasätta makthavarnas intentioner….

  3. minna skriver:

    kloka ord 🙂

  4. Dennis Nilsson skriver:

    En mycket bra sammanfattning av det som pågår just nu.

  5. Roy Sandgren skriver:

    Ja, och den fria radion kontrolleras av SBS o MTG i Sverige

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s