Att svara, eller inte svara…


Utveckling.

Detta spännande ord, som både borgar och förpliktigar på samma gång.

Borgar – för att vi inte stagnerar, för att underlätta och, ja faktiskt utvecklas vidare.

Förpliktigar – för att all utveckling inte enbart är av godo. Det krävs ansvar för att hantera det nya och i många fall oprövade.

Men det förpliktigar på ett annat plan. Det rent personliga och privata planet. Framförallt har mitt sociala liv förändrats kraftigt på bara 20 år.

På 80-talet, och en bit in på 90-talet, levde vi i en helt annan värld, vad kommunikation beträffar.

Telefonen var gjord av bakelit och satt fast på köksväggen, ellervar i bästa fall ‘mobil’ i den utsträckning sladden, vars ena del obönhörligen satt fjättrad i väggen, tillät.

Detta innebar, i första hand, att ville man nå mig, var man tvungen att ringa hem till mig. Var jag inte hemma gick jag helt enkelt inte att nå.

Möten bestämdes i god tid, med klara detaljer om plats och tid.

Innebar detta att spontanitet var att glömma? Inte alls! Man rände nämligen inte planlöst omkring på stan i väntan på att någon bekant, med samma grundinställning till nöje, skulle höra av sig. Man var helt enkelt hemma, eller på en, för vännerna välkänd och ofta gemensam, plats. Exempelvis lokala puben/kaféet.

Skriftlig korrespondens skedda brevledes i fysisk form. Det kunde ta upp till två dagar för ett brev att nå sin mottagare. Detta ansågs inte då vara någon besvärande tidsrymd. Var det verkligt akut, kunde man fortfarande använda telefonen. Många hade dessutom telefonsvarare för de mest akuta meddelandena.

Hade jag ett fullt fungerande socialt liv? Ja. Faktiskt mer fungerande än nu, om sanningen ska fram. Och inte ens i närheten av så stressigt som jag upplever det idag.

Jag håller på att drabbas av kommunikativ utbrändhet.

Låt oss gå tillbaka till det tidiga 90-talet. fast telefoni, fysiska brev, inget internet och inga mobiltelefoner. Jag bortser då från de tidiga modellerna, som rika företagare med förkärlek släpade runt i bagageluckan på sin Mercedes. Dessa krävde nämligen pengar, och en bil, då de vägde sina modiga kilon och mest påminde om de fälttelefoner som används i det militära.

Om någon ringde och jag, till exempel, stod i duschen, var nere i tvättstugan eller bara iväg till närköpet för att köpa mjölk, så kunde jag inte svara. Jag var inte ens medveten om att det ringde. Om det var viktigt försökte den som ringde igen lite senare, eller lämnade ett meddelande på svararen. I det senare fallet kunde jag avgöra själv hur pass akut det var att höra av mig till vederbörande, och kunde kanske i lugn och ro laga middag innan jag ringde tillbaka.

Jag gick heller inte och kollade min brevlåda en gång i timmen. Fram tills 90-talet fanns det nämligen bara en (1) förmedlare av brev; Posten. Den kom när den kom, oftast på förmiddagen, och bara en gång per dag. Efter lördagsutdelningens avskaffande, bara på vardagar.

Dåtidens ‘spam’ bestod av reklamblad från de lokala butikerna. Och spamfiltret var lika effektivt som det var enkelt – en skylt på dörren med texten ”Ingen reklam, tack!”.

De brev som kom, hade redan vid ankomst tagit upp till ett par dagar på sig att nå mig, varför svaret beräknades ta minst samma tid. Eftersom Posten var den enda aktören, fanns det således bara en tid att passa, nämligen posthämtningen. Skrev jag bara mitt svar innan brevbäraren kom behövde jag inte stressa. Skulle jag missa tiden, behövde det bara ligga kvar en extra dag. Och då  hade jag mer tid att korrekturläsa.

Men idag…

Man förväntas ha mobilen på 24 timmar om dygnet, svarar man inte så ringer det bara minuten efter. Och så kan det hålla på tills man ger upp… En sorts mental dragkamp.

Om den som ringer upp ger med sig först, skickar vederbörande ett SMS, och undrar VARFÖR jag inte svarar. Jag blir plötsligt redovisningsskyldig för mina havanden och göranden. Svarar man inte på SMS’et inom skälig tid (läs: 5 minuter), får man en uppföljning och anklagelser om att vara arrogant och en dålig människa.

På samma sätt förhåller det sig med e-mail.

Avsändaren vet ju att jag får hans brev i samma ögonblick som han trycker på ”sänd”, och förväntar sig således svar inom bara ett par minuter.

Tid att läsa, och reflektera och för den delen att i lugn och ro formulera ett svar, är näst intill obefintlig. Den som inte svarar får, även här, utstå spott och spe, för sin illvilja att ge snabb respons.

Värst är det med de digitala mötesplatserna, däribland den största; Facebook.

På Facebook kan du nämligen se direkt om den du vill ha kontakt med är vid sin dator och uppkopplad. Många tar detta som en signal att ‘här sitter jag, och har inget bättre för mig’, varpå de skickar länkar, inbjudningar och diverse frågor och rent kallprat som pockar på uppmärksamhet. Får de inte det direkt, skickas det ut upprörda frågeställningar om varför man inte svarar, eller var man är och vad  man gör ‘som är så viktigt?’.

Återigen blir jag redovisningsskyldig för min omgivning, trots att jag sitter i mitt eget hem.

Jag stressas sönder av denna hets att svara på alla anrop. Jag vill svara när JAG har tid, och lust, utan att behöva be om ursäkt eller avkrävas sjukintyg.

Jag vill ha det som det var, på den gamla goda tiden.

Missförstå mig rätt. Jag tycker det är fantastiskt att människor kan tala med varandra, över hela världen, och utbyta tankar och idéer i realtid, utan att vara bundna vid tid och plats. Jag har svårt att föreställa mig en värld utan internet och mobiler, trots att jag levde så för mindre än 20 år sedan.

Men, och här kommer det, jag vill att man kanske börjar se på nya medier med gamla ögon.

Vi kan svara omgående, men betyder det att vi måste?

Jag tycker inte det. Respektera varandras privatliv, även när de är uppkopplade.

Att vara uppkopplad idag är inte detsamma som att vara tillgänglig.

Om jag inte svara på mobilen kan det bero på att jag just för tillfället har annat för mig.

Jag kanske är nere i tvättstugan. Eller står i duschen. Eller köper mjölk.

Ni som inte får omedelbar respons av mig på nätet eller via SMS, utgå ifrån att jag har bundit fast mobilen i köksväggen, och att jag inte läser e-mail på skärmen, utan skickar texten till en skrivare på det lokala biblioteket. Jag hämtar utskriften i morgon, eller tidigast på måndag, om det är en fredag eller lördag. Sen sätter jag mig i lugn och ro med min HB-blyerts och ett randat block, och författar mitt svar. Detta scannar jag sedan in, kör igenom ordigenkänningsprogrammet, för att sedan, när jag lagat och ätit middag, skickar det till dig.

Nu går jag ner till affären, det är således ingen idé att ringa mig. Jag tömmer min inkorg klockan 18 varje dag, så du behöver inte känna tidspress på det där kedjebrevet om roliga särskrivningar.

För en värld som kan vara både uppkopplad OCH avkopplad på samma gång.

Annonser

Om nynarcissisten

Glappkäftad retoriker, koffeinmissbrukare, kulturkreatör och allmänt småbitter på det mesta. 'Jag diskriminerar ingen - jag har svårt för de flesta!'
Det här inlägget postades i Mode(rnt). Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Att svara, eller inte svara…

  1. Jeanette skriver:

    Underbart! : )
    Lite på samma tema:
    Jag saknar det utmärkta ursprunget av visitkort. Gå på visit (för vilken den föreskrivna korrekta tiden var 15 minuter, varken mer eller mindre) och skulle personen du ville besöka inte kunna ta emot av någon anledning lämnade man snällt sitt visitkort – och gick hem! Love it.

  2. nynarcissisten skriver:

    Det var bättre för. Det var det…

  3. minna skriver:

    huvudet på spiken stefan, som alltid 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s