Bloggflytt.


Som en ny start på våren och så vidare, flyttar jag nu bloggen till en mer kommersiell kanal.

Detta kommer innebära att ni som läsare får utstå lite reklam, men…jag måste ju leva. Jag kan inte försörja mig på fjäsk och kaffe enbart.

Så jag hoppas att ni har överseende och förstående för detta, och jag ser fram emot att få er som läsare även på in nya adress.

http://nynarcissisten.blogspot.com/

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Förr reform – nu uniform


Carin Jämtin, denna lilla pärla i riksdagen, får idag symbolisera den frånvaro från verkligheten som alltför många politiker idag har.

I sitt senaste utspel förespråkar hon skoluniformer. Varför? Jo, för att världen då skulle bli en bättre plats naturligtvis. Enligt Jämtin, i alla fall.

Jämtin kör med de gamla klassiska flosklerna om skoluniform, direkt hämtat ur ”Idiotens ABC till hur saker fungerar”.

Det första är ”Samhörighet”. Jojomensan. Utan uniform får du inga vänner. Hur vi som växt upp  hittills har lyckats framgår inte av Jämtins utspel.

Jämtin hänvisar, mycket empiriskt, till sina egna skolår i Zimbabwe. Där, iförd uniform, kände hon för första gången att hon tillhörde något. Kan inte varit lätt att ha varit liten Carin fram till denna dag. Zimbabwe är dock inte Sverige. Det är ett afrikanskt land, under många år totalstyrt av kolonialmakterna, och senare av vanvettiga diktatorer. Bra förebild där, Carin! Jag återkommer till detta senare.

Ett annat härligt argument som torgförs i den här debatten, är mobbningen. Mobbning anses utgå från social status (i e pengar), och med uniform skulle barnen inte kunna särskilja vem som kom från ett fattigt hem respektive ett rikt. Som om ungar är helt dumma i huvudet. För det första kan jag, utifrån min egna skoltid, berätta att pengar inte är en faktor när barn mobbar andra barn. Barn är betydligt hemskare och mer påhittiga än så. För det andra har de koll på varandra. De VET vems mamma och pappa som tjänar mest/minst. För det andra, skoltiden är inte 24/7…

Vid skoldagens slut går barnen hem, och byter om till sina egna kläder. Och här kommer snart nästa fantasifoster från Jämtin och hennes gelikar att få sig en otäck törn.

Deras nästa argument är nämligen att införandet av skoluniformer, skulle dämpa modehetsen hos barn. Ja men självklart! För barn umgås inte med andra barn när de inte är i skolan. De tittar inte på tv eller surfar på nätet, om de inte gör det övervakade av lärare under lektionstid. Så är det ju!

Wake up and smell the björnklister!

I Carins skola i Zimbabwe var det säkert jättetrevligt, men jag misstänker att den sociala statusen i Carins klass var ganska utjämnad. Hur många elever från den fattiga byn gick i Carins klass?

Vilka förebildsland har vi då, förutom Zimbabwe, att studera? Jo, närmaste landet torde vara England.

Låt oss då se igen, på argumenten. Sociala skillnader – de som har råd går i skolor åtskilda från de fattiga, så det är väldigt få skillnader mellan eleverna på respektive skolor. De som har det bra ställt, går väldigt sällan i samma skolor som de från ”the council estates” (Englands motsvarighet till våra miljonprojekt, fast ännu sämre skött).

Mobbning då? Måste ju vara obefintlig i ett land med skoluniform. Inte? Vad sa du? Värre!? Ja, det är tyvärr så det ser ut. Som jag sa, det är sällan kläderna som utgör den största källan till inspiration hos mobbare. Och i skolor med uniform, företrädesvis i England, får man ett annat fenomen, penalism. Det är ett väldigt enkelt system, där äldre elever helt skiter i inspiration till varför man skulle reta eller trakassera någon, utan helt enkelt förnedrar och bestraffar de som är yngre. Ta daa!!!

Och så det sista, det där med modehetsen. Snälla söta rara Carin. Säg att du inte själv har barn. bara då kan du komma undan med sånt här nonsens. Menar du på allvar att ungarna ska gå klädda i uniform på heltid? För det måste du göra om det här ska hålla. Annars måste vi isolera ungarna från varandra på fritiden, förbjuda dem att se på tv, och koppla ur internet i hemmen. Modehetsen startar inte  skolorna, den bara syns där.

Således finns det inga hållbara argument för att ett införande av skoluniformer skulle leda till något gott, annat än att göra skolan till en, om möjligt, ännu tristare inrättning än den redan är idag. Och bland de övriga förebilderna i världen syns Nordkorea och Kina. Stabilt, som Göran Persson hade uttryckt det.

Och som en extra lök på laxen, kan man ju undra hur det blir med de muslimska eleverna… Ska de undantas från uniformsplikten? Eller ska det utformas en särskild uniform för dessa elever? Kan vi se fler undantag för särskilda grupper? Ska lärarna också bära enhetlig klädsel? Ska vi införa enhetlig vikt också när vi ändå håller på? Tjocka barn blir ju retade de med. Och de rödhåriga? Ska vi färga håret på ungarna, eller ge dem peruker? Dialekter? Vi måste införa ett ”endialektsystem” på skolorna, så ingen riskerar att känna sig utanför för att de råkar skorra på sina ”r” eller kläcka ur sig något käckt på dalmål…..

Ja, jisses Jämtin….. Här har du jobb för hela nästa mandatperiod.

Ni borde istället lägga mer tid på att lösa problemen, istället för att lägga plåster på symptomen. Vet man inte vad som är fel, ska man inte försöka laga det.

Publicerat i Politik | 2 kommentarer

Med satiren som vapen


Min kollega Majsan uppmärksammade mig på något som verkligen inte gjorde mig förvånad. Däremot kände jag mig uppgiven och beklämd.

I hennes blogg kan man idag läsa om Risliamatörerna, en lokalrevy i Västerbotten.

I årets föreställning hade man som ett av sina nummer en parodi på Roger Lundgren, som flyttat från orten, och gjort karriär som bland annat hovreporter.

Men istället för att parodiera och göra satir över hans yrkesval, gick sketchen ut på att göra narr av hans homosexualitet.

Det är tyvärr inte ett ovanligt drag hos just lokalrevyer. I brist på talang vad gäller att skapa roliga parodier eller klurig satir, gör man det lätt för sig – lyteskomik. Lyteskomik måste anses vara den lägsta formen av scenunderhållning, och då räknar jag ändå in mimteater för vuxna i det begreppet.

Historien påminner mig om den lokalrevy som fanns på min uppväxtort. Man hade i många år ett kvinnligt kommunalråd, som gjorde sina klavertramp med jämna mellanrum. Dessa hade räckt till att fylla en hel akt, men icke sa  Nicke!

Ortens lokalrevy saknade helt förmåga att göra något kul av det uppenbara. Något som för övrigt politiker och offentliga personer nästintill förväntar sig. Nej, istället kunde en föreställning innehålla flera sketcher/sånger som istället anspelade eller helt hade som grund, kommunalrådets utseende, och då främst hennes kroppsbyggnad.

Under många år tvingades publik, där kommunalrådet ingick, att genomlida pinsamma passager med skämt om vikt, volym och andra lågvattenmärken om kommunalrådet. Inte i hennes roll som politisk person, utan om henne som privatperson.

Dessvärre är det här något som går igen i många lokalrevyer landet runt.

Revyerna själva försvarar sig med att man som offentlig person måste tålas att skämtas med. Sant! Och det gör de. Min egen grupp gjorde bland annat ett nummer som handlade om just kommunalrådet och hennes motståndare i en ,för lokalinvånarna, viktig debatt.

Det första vi sa när vi satte oss ner och skrev sketchen, som var en fiktiv boxningsmatch mellan de två, var att vi skulle undvika alla skämt som handlade om just vikt eller utseende. Det behövdes nämligen inte. Det fanns nog med material ur verkligheten för att göra en nästan fem minuter lång sketch som ENBART handlade om vad som sagts i debatten, och små absurditeter i ringen. Inte någonstans tog vi upp några av de fysiska attribut hos de två vi drev med. Båda parter var och såg sketchen och båda skrattade gott.

Den lokala revyn erbjöd sig att köpa numret för att ha i sin föreställlning samma år. Deras spontana reaktion efter att ha läst manuset var: ”Här kan man ju lägga in ett skämt om viktklass och tungviktare, fan vad kul!” Vi sa ”Nej, gör inte det. Manuset är medvetet skrivet utan dessa referenser av en anledning.” Men när premiären kom, hade man gjort precis det. Man misslyckades alltså inte bara med att förstöra en ganska skojig sketch, man gjorde den dessutom till ett redskap för att mobba och reta.

Satir är ett mäktigt vapen, om det nyttjas rätt. Men alltför ofta ser jag exempel på när de som, i mina ögon, kan fylla en funktion i ett debattklimat, istället blir otrevliga sadister.

Så mitt råd till er lokalrevyer och era författare – skippa de rent personliga påhoppen nästa år. Kan ni inte göra riktig satir är det bättre att ni skippar numret helt och hållet, eller att ni avsäger er ansvaret att göra revy över huvudtaget.

Satir ska vara ett vapen för förändring, inte konstnärligt självmord.

Och till Risliamatörerna – Skärp er! Be killen om ursäkt. Och när ni ändå håller på, rekommenderar jag att ni i lokaltidning hemmavid går ut på helsida och ber hela orten om ursäkt, för att ni tar betalt för att vara kackiga!

Publicerat i Kultur, Politik | Lämna en kommentar

Som man inbäddar får man titta


Så där ja!

Lyckades till slut med konststycket att ”bädda in” filmerna från mitt trevande försök till stand-up, direkt i bloggen.

Big deal, säger ni kanske. Men för mig är det det. jag är inte en vän av modern teknik, och de nya ”virala medierna” gör mig bara kallsvettig. Bara ordet ”virala medier” känns ju som att det är något man bara talar med sin urolog om.

Men som sagt. I fredags gjorde jag ett litet inhopp på ungdomscafe Exit på Bergagården i Åkersberga. Återigen är det Magnus fel…

Sist jag försökte mig på stand-up, var för 15 år sedan, och jag inledde min karriär med att svimma, trots att jag hade ett par minuter material kvar.

Nu gjorde jag ändå ett par försök till efter det, men sedan lade jag projektet på is. Eller snarare permafrost.

Att stå ensam på scen är något av det obehagligaste som finns, och all respekt till de komiker som gör detta på heltid.

Men nog pratat. Håll till godo med klippen, och har ni åsikter och synpunkter, skriv gärna. (jag kan ändå godtyckligt radera all kritik jag inte vill ta åt mig.)

Får jag tillräckligt mycket positiv feedback, kan det hända att jag återkommer med mer stand-up i fortsättningen.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Nu även som talfilm!


Här är det första gången på 15 år som jag står på scen med en stand-up.

Anledningen till att det dröjt, är för att jag helt enkelt tycker det är jätteobehagligt att stå själv på scen. Helt utlämnad, försvarslös, och utan skyddsnät. All heder åt luttrade stand-upkomiker världen över som klarar av något av det svåraste som går att göra i underhållningsväg.

Om responsen blir bra, är det inte helt uteslutet att det blir fler tillfällen, men det lär dröja ett litet tag, då jag har flera andra projekt i påsen just nu…

Till dess får ni hålla till godo med detta – det närmsta ni kommer Nynarcissisten Live på ett tag. Varsågoda!!!

Stand-up Del 1

Stand-up Del 2

Stand-up Del 3

Framförandet är uppdelat i tre delar.

Publicerat i Kultur, Självbekännelser | 2 kommentarer

Mecenat sökes!


Det här är ingen kontaktannsons, det är en platsannons.

Att arbeta med kultur har i alla tider varit en konst, en konst i att överleva. Leo D. Vinci hade det inte så fett med cash, innan han slog igenom. Michaelangelo kämpade för brödfödan mellan de stora gigen i Sixtinska kapellet. De franska målarna hade det så hemskt att de till slut slet av sig öronen i ren förtvivlan. Picasso dog utfattig, trots att hans tavlor idag inbringar miljardbelopp.

Så hur överlevde de? Jo, mecenaterna! Rika personer, med mer pengar än de själva kunde göra av med, och som ansåg att konst, kultur och musik var viktiga beståndsdelar i ett samhälle.

Ingen målare, eller poet har fast anställning och ett faktiskt arbete att gå till. Det skrivs och målas och tonsätts, med en ständig förhoppning om att någon, någon gång, ska vilja förlägga eller köpa ens verk.

Det är en osäker tillvaro, men utan dessa eldsjälar, ingen kultur.

Så vad vill jag då? Jag vill helt enkelt kunna ägna min tid åt att göra det jag anser mig vara bäst på – skriva. Komedier, essäer, sångtexter med mera. Det har jag gjort sedan barnsben, och under en mycket tursam period i slutet av 1990-talet, fick jag chansen att se mina verk uppsatta. Men det gav inte särskilt mycket pengar, ska medges.

Så nu söker jag helt enkelt någon välbeställd person där ute, som anser att pengar inte gör någon nytta på banken, utan vill se mer kultur, som vill skratta och låta sig underhållas.

Helt enkelt, en sorts sponsor. Du betalar – jag skapar. Inte så mycket svårare än så.

Arbetsprover finns, samt referenser.

MVH

Stefan Wiktorin

KulturKreatör

Publicerat i Kultur, Självbekännelser | Lämna en kommentar

Public service? Inte på mitt pass!!


Public Service – beroende av tittarsiffror?

En gång i tiden, så sent som på 1980-talet, hade Sverige bara 2 kanaler för television, TV 1 och TV 2. Båda tillhörande SVT, ett statligt ägt så kallat Public Serviceföretag. Då liksom nu, finansierat via en obligatorisk avgift, tv-licensen, som alla innehavare av en tv eller radiomottagare är skyldiga att betala. Statligt ägd, men inte betalad via skatten, utan via en särskild avgift. Radiotjänst i Kiruna ansvarar för att licenspengarna kommer in, och använder sig av meotder som annars mest används av maffian, när de utövar sin beskyddarverksamhet. Radiotjänst bryr sig nämligen inte om vad du använder tv-apparaten till, den utgår ifrån att du tittar på SVT. Att du bara har den till att titta på video, är oväsentligt.

Nåväl. På den tiden betalade nämligen de allra flesta, och i gengäld fick vi television för alla smaker. Barnprogram, nyheter, sport, caféprogram från landets alla avkrokar och underhållning.

Under några år var SVT kraftigt färgad av politiska strömningar, även om detta inte var något man erkände då. Statstelevisionen hade nämligen som grundregel att stå politiskt obunden och vara opartisk. Lättare sagt än gjort, visade det sig.

Men som sagt, vi fick TV och radio för alla, även väldigt smala intressen kunde få sitt. Det var, faktiskt, värt pengarna.

Men så kom reklamkanalerna…

Den nya mediebilden

Det dröjde inte länge innan varje villaägare och bostadsrättsförening med självaktning, hade skaffat mins en parabol på taket. Och in i vardagsrum över hela landet strömmade nu allsköns bilder, från hela världen. Man var inte längre begränsad till två kanaler och att klockan nio bara kunna välja mellan nyheterna eller Oldsbergs pajkastningsprogram ”Oss skojare emellan” (jo, det hette så, och det kastades bokstavligt talat pajer på deltagarna).

Nu kunde man titta på bisarra lek/tävlingsprogram från USA, infomercials (timslånga program som marknadsförde allt från dammsugarmunstycken till matematiklektioner), tv-serier man inte ens hört talas om, och alla dess långfilmer dygnet runt. Monopolet var  i teorin upplöst, men staten hävdade sin rätt – att vi behöver en oberoende kanal. Med oberoende menade man i det här fallet oberoende från marknadskrafterna. Reklam hade redan innan dess varit tabu för SVT, till och med bilder från fotbollsmatcher fick redigeras så att man inte kunde se eventuella reklamaffischer längs sidorna av planen.

Detta oberoende, trots att det ibland gick lite in absurdum, var en styrka. Man ska vara försiktig med att låta starka ekonomiska intressen sätta agendan för ett statligt bolag. Det är tack vare det oberoendet som vi har kunnat se Sverker Olofsson i Plus slänga både det ena och det andra i sin berömda soptunna. De andra kanalernas objektivitet kan vi aldrig helt och fullt lita på. Deras produktioner styrs till syvende och sist av ägarna och de som köper reklamplatserna.

De fria radikalerna

Som nämnt skapades den nya mediebilden i Sverige av TV 3 och TV 4 i främsta hand. Stenbecksfären startade sedan en massa sidoprojekt inom ramen för sitt imperium; ZTV bland annat. En mängd kanaler med egna nischer och med ett utbud väldigt bestämt riktat mot en viss målgrupp. Plötsligt valde många, främst unga, tittare bort SVT’s utbud. Även nya radiokanaler såg dagens ljus. Där hördes inte mycket av Calle Jularbo, eller härlig komik som ”På minuten” eller ”Plattetyder”. Desto mer av den senaste musiken från resten av världen och framförallt USA och Storbrittanien. Nya influenser som nådde den svenska kulturscenen kom främst från dessa nya kanaler i både radio och tv. Och detta kostade inte oss tittare ett öre, förutom, den frivilliga, kostnaden för en parabol och en mottagare.

Men de flesta fortsatte dock att betala sin licens till radiotjänst. Varför? Ja, dels för att man inte hade något val. Trots att du kunde titta på vad som helst annat än Cafe Sunsdvall och helgmålsbönen, utgick Radiotjänst från att du minst en gång om dagen tittade på någon av statens två kanaler. Och, med handen på hjärtat, det gjorde nog de flesta. Och för att SVT fortfarande på 1990-talet hade ambitionen att göra program som inte tummade på kvaliteten, som vågade hålla sig objektivt. Och dessutom hade man flera decennier av kunnande och erfarenhet av att skapa något. TV3 har än idag inte lyckats klämma fram ens ett treminutersavsnitt med bra nyheter. Till Treans försvar ska sägas att det aldrig har varit deras ambition.

”Jag blir tittad på – alltså finns jag.”

Men i mitten av 1990-talet började något hända i tv-huset ute på Gärdet. Man kände att tittarna svek. Pengarna kom in, men ingen tittade, tyckte man. Folk valde bort tv-teaterns sjuttioelfte uppsättning av ”Fröken Julie” och satt istället som klistrade framför ”Fångarna på Fortet”. Otacksamt! Här erbjuder man kultur, och så tittar folk på  Gunde Svan UTAN skidor!?”

Men skam den som ger sig. Tittarna skulle vinnas tillbaka till varje pris. Och priset var inget problem, som det brukar heta. Tittarna skulle nu lockas med storslagna nya projekt, och priser. PRISER. Nu skulle tv inte längre bara vara kultur och nyheter. Det skulle vara spänning och insatser. Och så tog man upp kampen med alla de lek och fråpgeprogram som flöt runt där ute i etern. Harald Treutiger delade ut guldtackor, och sen kom bomben – ”Expedition: Robinson”. Den dittills dyraste och mest omtalade satsning SVT någonsin gett sig i kast med.

Följderna var gigantiska och svåra att hantera för den gamle jätten. Skriverier, självmord, kritik, hyllningar om vart annat. hade man tagit sig vatten över huvudet. I så fall låter vi huvudet rulla. Den programchef som ansvarade för att köpa in programidén fick gå på dagen. Att ”Robinson” visade sig vara en av de mest lyckade satsningarna SVT gjort, och som i flera år fick uppföljare i SVT, innan de andra kanalerna tog över programmet, var ingen anledning att be programchefen om ursäkt, eller ens att ta denne tillbaka till nåder igen. Helt skamlöst, skakade man av sig kritiken och kopplingen till deltagarens självmord, och fortsatte. Inte bara det – man slog sig även för bröstet och dunkade varandras ryggar, och log brett hela vägen till lönekontoret. Men programchefen fick aldrig komma in från kylan igen….. Vad gjorde det? Tittarna var ju tillbaka.

Men kriget skulle komma att trappas upp. Reklamkanalerna behövde bara uppvisa ett enda kriterium för att få in pengar – tittare. Ju fler som tittade på ett program, desto mer kunde man ta betalt för reklamplatserna. Här behövde man inte bry sig om pensionärerna, de var en alldeles för köpsvag grupp. Nej, här var det ungdomar och barnfamiljer som var den stora målgruppen. Och varför inte? Det finns trots allt inget moralsikt ansvar för reklamfinansierade kanaler att producera något som helst annat än det de själva gillar eller tjänar pengar på. Detta var ju SVT’s uppgift.

Eller hur var det nu?

SVT kallsvettades. Hur skulle man kunna vinna tillbaka ungdomarna och familjerna? Enkelt – strama in. Dra åt svångremmen. Sagt och gjort. Och de första programmen som fick stryka på foten var, just det, pensionärerna. Samtliga Café-program lades ner, nästan över en natt. Utbildningsradions utrymme och budget, skars ner till ett sådant minimum, att det till slut blev beroende av ideella krafter.

Och det är här, som det hela börjar ruttna.

Uppdraget missförstått

Nu vilar det på Eva Hamilton, i rollen som nuvarande VD för SVT att läsa på om vad hennes arbete faktiskt är, och vilket uppdrag SVT har, och vem som betalar och för vad.

Om man ska kunna motivera en obligatorisk avgift, för alla som innehar en tv-apparat, så måste man kunna erbjuda kvalitet. Så enkelt är det. Kvantitet och skräp-tv kan reklamkanalerna ägna sig åt, det är deras pengar, inte mina.

Nu tillhör jag inte målgruppen för just Café-programmen, och jag ligger inte sömnlös för att Ewert Ljusberg inte längre drar antika skämt i en kuliss av en engelsk pub. Men dessa program hade en tittargrupp. En grupp som betalade. Frivilligt dessutom. Detsamma gäller SR. Jag kan inte påstå att jag är en ivrig påhejare av dragspelsmusik, men idag är det ytterst lite som skiljer utbudet i SR’s radioskval, mot skvalet i reklamkanalerna.

Och det är HÄR som SVT och SR’s uppgift ligger; att tillhandahålla de program och intressen, som de kommersiella kanalerna inte bryr sig om.

De kommersiella kanalerna måste ständigt redovisa sina tittarsiffror för att kunna sälja reklamplats. Om ingen tittar – ingen reklam – inga intäkter.

Det här problemet har inte SVT eller SR. Oavsett hur många som tittar, så kommer ändå pengarna in. Trots det, så skiter Eva Hamilton ner sig totalt, om TV4 en lördagkväll drar fler tittare än någon av hennes egna kanaler. Det är fullkomligt absurt.

SVT har ett guldläge. man kan skapa kvalitetsunderhållning, nyheter, barnprogram, samhällsprogram, sända debatter, ja nästan vad som helst. Utan att behöva bry sig om tittarsiffror. Det är en dröm för övriga tv-bolag. Man skulle rent teoretiskt uttrycka det som att SVT har 100% av tittarna. Varja dag. Året runt. För det är vad det innebär. Oavsett om man gjort en miss, eller en felsatsning, så kommer pengarna in. Om en kommersiell kanal gör en felsatsning kan det vara rent avgörande för kanalens framtid.

Hur reagerar då Eva Hamilton? Jo, genom att sänka SVT till samma låga nivå, kvalitetsmässigt, som ”konkurenterna” i kabelutbudet. Tramsiga lekprogram, slarvigt ihopslängda dokusåpor enligt formulär 1A samt hetsjakt på nya serier från stora världen utanför. Allt medan innehåll och kvalitet offras på löpande band.

Sätt dig ner, Eva, och andas in lugnt och djupt. Jag ska berätta några enkla sanningar för dig. Jag utgår nämligen från att du tror att det vilar på dina sköra axlar att förse hela Sverige med det du kallar ”bred underhållning”.

  • Lek och tramsprogram finns det gott om. Vi behöver inte fler. Verkligen. Och gör vi det, så gör reklamkanalerna det bättre. Det är trots allt deras bakgård. Lekprogram som SVT gör bra är, till exempel, ”På Spåret”, ”Så ska det låta” och liknande. Program utan hets, som på samma gång är underhållning och utbildning.
  • Dokusåpor. Lämna det träsket där det hör hemma – på Femman. ”Paradise Hotel”, ”Robinson” i sin nuvarande form, ”Big Brother”, och andra hjärndöda produktioner, vars enda syfte är att dra ner på den egna produktionskostnaden, och slå mynt av folks voyeuristiska läggning. Sådan program är ovärdiga en statligt ägd tv-kanal. Om det inte är i Italien förstås…. Senaste snedsteget som SVT gjort här är utan tvekan ”Ung och bortskämd”, men det tänker jag ägna ett annat inlägg åt…
  • Sporten. Avtalen för att få sända stora sportevenemang blir allt dyrare och dyrare. Och kanalerna som slåss om dem allt fler. Och dessa kanaler är dessutom tillgängliga för hart när alla i Sverige idag. Försök inte att få alla evenemang. Sikta på några enskilda stora, och låt de andra gamarna slåss om det som blir över.
  • Det smala. Du vet vad jag pratar om Eva. Smala kulturnyheter, smala dokumentärer, smala filmer. Storfilmer idag är så lättillgängliga att det är löjeväckande. Ni behöver inte sända en Hollywoodfilm varje lördag, för den går i repris på Fyran, Trean och Femman hela tiden. Eller så finns den på nätet. Eller till och med, hör och häpna, en videobutik. Satsa på de alternativa filmmakarna, de som måste slåss för sin överlevnad, och som inte får vara med och visas i de tittarkänsliga kanalerna. Där har du en av grundbultarna i ditt och SVT’s uppdrag.
  • Kliv in i 2000-talet! Ni är inte längre ensamma om att göra tv. Inte i världen och inte i Sverige. Slappna av lite. Titta på hur mycket pengar ni har, och hur mycket ni kan spara, om ni bara låter de andra kanalerna göra det de gör bäst. Svenska folket kommer att få se de senaste serierna från USA, även om det inte är ni som sänder dem. Tro mig.
  • Gå tillbaka till rötterna. Gör det ni gör bäst. Som ni har gjort så länge. Egenproducerade serier som ”Rederiet”.  Gå tillbaka till att göra tv-teater. Satsa på Utbildningsradion. Gör ingående nyheter, och samhällsreportage. Våga satsa på nya förmågor. Ni behöver inte köra med säkra kort. Våga experimentera.
  • Visa respekt gentemot oss som betalar. Fortfarande, som jag konstaterat tidigare, är  tv-licens inget man väljer, utan som man måste betala. Därför vore det lite klädsamt om du någon gång tog hela koncernen i kragen och sa: ”Nu ger vi tittarna vad de förtjänar!”

Slutligen en kort sammanfattning: Skit i tittarsiffrorna, våga vara lite tråkigare och smalare. det är trots allt det som  är eran skyldighet. För att citera Kjell Swanberg, ena halvan av humoprogrammet”Plattetyder””Vi kanske bara har tvåtusen lyssnare. Men om det finns tvåtusen lyssnare som verkligen gillar os, då är det för deras skull vi gör det här programmet.” Det var kloka ord, och omöjligt att säga för en programledare i kommersiell tv. Men desto mer möjligt för er på SVT och SR. Låt reklamkanalerna göra lättsam bred, mainstream-underhållning för miljonpublik, medan ni erbjuder den lilla gruppen som blir över, deras beskärda del.

Ni gör en hel del mycket bra tv och radio, men ni skulle kunna göra ännu mer, om ni började tänka på vad ni gör. Nu rullar pengarna alldeles i onödan. Sätt stopp för det, Eva. Stäm i bäcken nu!

Public Service är ett ansvar, Eva. Inte att locka folk till rutan, utan att tillfredsställa tittaren lite mer på djupet, uppmuntra till intellektuellt tänkande, ge nya aspekter och oväntade intryck. Med andra ord – gör allt det som de andra kanalarne INTE gör. De gör det för att de måste, för sin överlevnad. det behöver inte du.

Lycka till i fortsättningen Eva, och har du frågor, är du mer än varmt välkommen att kontakta mig.


Publicerat i Kultur, Politik | Lämna en kommentar